Tänk att en sådan enkel kort fråga kan få en att börja tänka så mycket på en person.. Man kan ju såklart inte glömma och det kommer jag aldrig att göra heller. Men man måste gå vidare och jag vet hur otroligt svårt jag hade att gå vidare. Det tog nästan ett år innan jag blev mig själv igen. Innan jag slutade gråta om nätterna. Det var många jobbiga nätter då man låg och tänkte och så helt plötsligt så var kudden blöt. Tog mig ofta till dig och bara stod där och tittade. Ville så gärna att du skulle komma upp och jag skulle få krama om dig. Ville att du skulle få träffa och hålla i mitt barn men det hann du inte :( du hann som tur var träffa mannen i mitt liv. Mannen som jag älskar så otroligt mycket och som hjälpt och stöttat mig något enormt igenom sorgen du lämnat efter dig. Du fanns alltid i mitt liv och sen helt plötsligt var du borta. Jag saknar dig och du kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta, älskade farmor!