Jag vill att allt ska vara som innan. Innan dessa jävla sjukdommar kom och innan ja innan jag blev sjuk. Jag är så trött på att bara bli bortviftad av sjukvården. Varför kan dom inte ta till sig att man har en liten bebis hemma som vill ha en i sin närhet. Det är ju inte kul att jag har varit sjuk hela Isabelles första år..

Det värsta är nog ändå att kirurgen inte tar en på allvar. Att jag som nästan är 23 år inte blir tagen på allvar. Att mina föräldrar ska behöva prata med dom på kirurken för att dom ska lyssna. Så tycker jag verkligen att det inte ska vara. Och man känner sig så nedtrampad när man inte blir trodd. Tror dom på allvar att jag inte talar sanning till dom? Ibland känns det så! OCh i och med att jag har Isabelle så tycker man ju att dom borde ta en på allvar. Men nej.. :/ Nej jag har verkligen inget förtroende längre för sjukvården. Ska man bara tvungen att plugga till sjuksköterska för att man ska kunna hjälpa dom i ens närhet och framför allt sitt barn?!??!?

OCh dessa tre månader som sjukvården har på sig att göra en frisk. Dom har ju gått för läääänge sen..

Så igentligen så kanske man ska söka sig till ett annat sjukhus. Fast då blir det ju en massa resande fram och tillbaka.. :/ Ja vad ska man göra? Skriva till tidningen kanske??