Precis när jag håller på att komma högst upp knuffar någon till mig och jag faller ner till botten igen. De behövdes bara en enkel knuff så tappade jag balansen och föll. Och de gör ont, ondare än vad jag trodde de skulle göra.. Jag är så ledsen så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Fan att de ska göra så ont. Den platsen som jag var som säkrast på tvingas jag nu lämna, jag blir ensam och måste kämpa mig upp igen för att ta mig igenom detta.

Jag önskar att jag kunde sitta där du sitter och oxå göra folk ledsna, så att du får känna hur de känns, fast jag skulle nog inte passa att sitta där. Nej de skulle jag nog inte. De är nog meningen att jag alltid ska behöva lida och må dåligt. Om de alltid ska hålla på sådär hur ska jag då orka? Om jag alltid ska må sådär? För så fort de går bra blir jag knuffad och tappar balansen och faller ner igen, så de är bara att börja om från början.

Att de ska vara så jobbigt att vara "vuxen" varför kan de inte bara vara så som de var när man var liten? Då hade man inte några problem. Men nu, så fort man tittar på någon får man problem. Varför ska de vara så för? Varför kan inte allt vara lika lätt som de var när man var liten? Varför ska de alltid hända mig?

Det kanske inte är meningen att jag ska vara där jag är idag? Jag kanske bara ska vara hemma och tycka synd om mig själv? Men hur bra skulle jag må då?

Nej nu vill jag bara lägga mig ner och gråta en stund.
Men de är inte alltid de går heller.

Jag hoppas iaf att de går bra imorgon kväll. Och speciellt på torsdag! För då är jag själv.
Jag önskar mig själv all lycka och att de går bra!

Jag ska fan klara de här, jag ska inte ge upp! INTE NU !!

JAG KAN DE HÄR OCH JAG KLARAR DET HÄR FÖR JAG ÄR EN STARK TJEJ!!