Som jag har skrivit innan så håller jag på att läsa boken, Jag saknar dig, Jag saknar dig. Den handlar om ett tvillingpar så en dag så är den ena tvillingen med om en trafikolycka och avlider. Kommer ni ihåg?
Hur som helst så får denna bok mig att tänka jättemycket. På de nära och kära som jag har. Får mig även att tänka tillbaka till tonåren då man bodde hemma. Ibland känner jag att jag bara vill spola tillbaka tiden och bli tonåring igen och flytta hem. Höra mammas tjat om att jag ska städa mitt rum. Höra pappa komma hem från jobbet och mamma ropar att nu är det mat. Äta en mamma måltid med mamma och pappa och min bror. Bara vi fyra. Så som det var innan. Innan vi skaffade oss en sambo och innan jag skaffade barn. Jag säger inte att jag inte trivs så som jag har det nu. Jag är jätteglad över att jag har min älskade man som alltid finns där för mig och att han har gett mig vår underbara dotter Isabelle. Isabelle är det bästa som har hänt mig. Jag gör vad som helst för henne. Trodde inte att kan kunde känna sådan kärlek men nu vet jag. Och Andreas som står ut med mig när jag har mina stunder. Som alltid finns där. Ibland när han kommer hem från jobbet vill jag bara krypa in i hans famn. Bara vara där och stanna tiden för en sekund. Bara vara och känna.
Den senaste tiden har jag inte riktigt kännt igen mig själv.
Kan man bli utbränd som mamma?  :S
Känner mig ledsen. Har ingen ork till något och vissa dagar vill jag bara ligga i soffan och bara se på tv eller film. Men nu går ju inte det eftersom vi har ISabelle. Jag måste ju ta hand om henne och göra henne nöjd. Mina känslor kanske har mycket med att göra vilken otur jag har varit med om i sommar. Eftersom jag har varit så mycket sjuk och legat inne så mycket på sjukhus. Jag har ju inte hunnit njuta av att vara mamma till Isabelle. Det har ju alltid varit något ivägen. Vi fick ju ingen semester heller i sommar pga av att jag blev sjuk. Vilket inte känns så jättebra för det har ju varit jobbigt för alla oss. Folk som har varit oroliga för mig och  att Andreas har fått tagit ett sådant ansvar. Ta hand om mig och om Isabelle. Det kan inte ha varit lätt. :(
Boken, jag saknar dig, jag saknar dig. Får mig att tänka så mycket på hur bra jag har det.
För jag har det bra även fast att man klagar ibland. Jag har ett hem och en underbar man. En underbar liten bebis och en familj som alltid ställer upp för mig. I ur och skur. Jag är så otroligt tacksam för alla jag har i min närhet och att de alltid finns vid min sida. Boken får mig även att tänka på min farmor som gick bort för några år sedan. Att det tog nästan ett helt år om inte ännu längre för mig att gå vidare. Ofta innan jag somnar på kvällarna så brukar jag tänka på henne. Att  hon aldrig fick se mitt barn. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att hon ser Isabelle ifrån himelen och att hon tycker om henne. Tycker att jag sköter henne bra och att jag har en bra man vid min sida. När jag tänker på farmor vill jag bara vrida tillbaka tiden. Till så som det var när jag var liten och när man firade julafton hemma hos farmor och farfar. Men den tiden kommer tyvärr aldrig att komma igen :( Men det är helt underbara minnen. Nu är jag vuxen och har ett barn att ta hand om och uppfostra. Nu är jag inte liten längre. Vart tar tiden vägen? Man hinner inte med. Isabelle är snart 6 månader. JAg minns det som om det vore igår som värkarna började och det var dags att åka in till förlossningen och föda. Tänk att jag fick min lilla tjej som jag så gärna ville ha. Tänk sen när hon blir större och man kan klä henne i söta klänningar och göra fina frisyrer på. Ååh vad jag längtar.
Nej nu är det väl bäst att jag slutar att babbla för det är väl ingen som kommer orka läsa allt detta?
Ska gå ner och se om min lilla bebis forfarande sover. Hon sover ute i friska luften med mormor. Mormor håller på  att plocka lite på tomten. Så jag har lite egen tid. Vilket är jätteviktigt att man får som förälder ibland.
Nej nu får det vara slutpratat :P